Här är bloggen för alla samhällsorienterade nördar.
Bloggen kommer att ta upp engagerande ämnen som kan diskuteras.
Eleverna på Karlskrona Montessori friskola kan också redovisa sina arbeten på bloggen.

9 november 2013

Tider av revolution - Historia för år 8.

Denna text ska alla i år 8 ha läst igenom till samlingen på onsdag v.46. Fundera över följande frågor när du läser texten. 

Frågor:
Nämn 5 viktiga faktorer som kännetecknar det långa 1800-talet.
Varför kallas denna epok för det långa 1800-talet?

Texten är hämtad från so-rummet.se och sammanfattar den historiska epok vi ska studera resten av terminen.



Det långa 1800-talet, 1776-1914

”Det långa 1800-talet” är ett begrepp som myntats av den brittiske historikern Eric Hobsbawm. Formuleringen med ett långt 1800-tal syftar till att förenkla indelningen av historien i karaktäristiska epoker istället för århundraden. Hobsbawms ”långa artonhundratal” innefattar tidsperioden från franska revolutionen 1789 till utbrottet av första världskriget1914. För att underlätta kategoriseringen av materialet på SO-rummet inkluderas här även denamerikanska revolutionen i perioden, som därmed istället börjar 1776.

Övergripande politiska och ekonomiska förändringar

Perioden kännetecknas dels av stora genomgripande politiska förändringar som påbörjades i samband med revolutionerna i Amerika och Frankrike i slutet av 1700-talet; dels av en positiv ekonomisk utveckling som sattes igång med hjälp avindustrialiseringen och den ökade världshandeln. Det nya samhället som uppstod i västvärlden efter de omvälvande politiska och ekonomiska förändringarna varade i stort sett i oförändrad form fram till utbrottet av första världskriget 1914. Därefter blev världen annorlunda.

De politiska revolutionerna

Det långa 1800-talet inleds 1776 med de amerikanska koloniernas självständighetsförklaring och deras frihetskamp mot moderlandet Storbritannien. Händelsen var så banbrytande att den ibland kallas för den amerikanska revolutionen. Den amerikanska kampen för självständighet var inspirerad av upplysningens liberala idéer om alla människors lika värde såväl som tankarna på frihet, maktfördelning och folkligt medbestämmande. Efter att frihetskampen lyckats och USA blivit en självständig nation 1783, fick ”revolutionsidéerna” större betydelse i Europa, speciellt för folket i Frankrike. När det kort därpå utbröt en revolution även i Frankrike 1789, ersattes den gamla samhällsordningen som byggde på kunglig och adlig auktoritet med en mer folklig makt. De franska revolutionsarméerna och Napoleon lät sedan sprida och befästa de nya politiska idéerna över hela Europa.

Nationalismens och imperialismens tidsålder

Det långa 1800-talet präglades också av nationalism. De stora politiska förändringarna som ägde rum i Europa under perioden förde med sig att folkets inflytande över samhället ökade. Detta gjorde att ländernas befolkning i större omfattning än tidigare uppfattade sig som mer delaktiga i nationen de tillhörde. Men det fanns också många som inte kunde identifiera sig med sitt land. Under Wienkongressen 1814-1815 hade Napoleonkrigens segermakter ritat om den europeiska kartan för att skapa maktbalans i Europa. De nya gränserna drogs då ofta utan tanke på befolkningens etniska samhörighet. I en del länder ledde detta senare under perioden till en växande nationalism bland de folk som var utspridda i olika länder och ville förenas i en egen nation.
Allt detta bidrog till att 1800-talet också blev nationalismens århundrade. Nationalistiska rörelser växte fram över hela Europa och på andra ställen i världen vilket bland annat resulterade i Tysklands och Italiens enande. Vid sidan om nya statsbildningar, väckte nationalismen också imperialistiska ambitioner hos många stater eftersom ett lands status vid den här tiden ofta bedömdes efter dess tillgång på kolonier. Under senare delen av 1800-talet inleddes därför en intensiv jakt på kolonier som bland annat skulle förse de europeiska stormakterna med billiga råvaror. Vid periodens slut styrde Europa stora delar av världen.

Samhället industrialiseras

1800-talet kallas ibland även för industrialismens århundrade. Under 1800-talet intensifierades den pågående industrialiseringen i Europa och USA. Ångmaskinen bidrog till att förbättra kommunikationerna både på land och till havs. Järnvägsbyggandet och de nya ångbåtarna medförde att transporter gick snabbare och att landsdelar och länder knöts närmare varandra. Städerna blev fler och växte i takt med att folk flyttade från landsbygden in till tätorterna för att arbeta i industrier och inom andra yrken. Andelen av befolkningen som ägnade sig åt jordbruk minskade därför kraftigt under perioden. Samtidigt genomgick jordbruket i Europa och USA stora förändringar och blev effektivare än tidigare.
Industrialiseringen och det förbättrade jordbruket medförde att folkmängden ökade kraftigt under perioden. Samtidigt skedde stora folkomflyttningar i västvärlden och i Asien. Mest känd är massutvandringen till Amerika.

Arbetarklassens uppkomst

Industrialisering av samhället skapade samtidigt en stor arbetarklass som växte sig allt starkare under periodens gång. Arbetsförhållandena i fabrikerna var under lång tid mycket dåliga och arbetstiderna långa. Arbetarnas torftiga levnadsförhållanden ledde senare till den socialistiska ideologins uppkomst. Socialismen var en kraftfull reaktion mot arbetarklassens svåra situation. När arbetarna blivit mer organiserade växte fackföreningar och socialdemokratiska partier fram som kunde föra arbetarklassens politiska talan. Under slutet av 1800-talet genomfördes därför sociala reformer runt om i Europa som gjorde att arbetarnas levnadsvillkor förbättrades.

Nationalism blev motmedel mot socialism

Socialismen i sin mest radikala form hade som mål att förena arbetarna i alla länder varefter produktionsmedlen skulle övertas genom revolution. Många regeringar runt om i Europa var livrädda för att detta skulle hända i deras länder. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet arbetade därför Europas regeringar hårt med att stärka folkets identitet med den egna nationen. Nationalismen användes nu som ett motmedel mot den växande socialismen. I och med det stärktes nationalismen och idén om den egna nationens storhet, samtidigt som imperialismen bidrog till att öka konkurrensen mellan Europas stormakter.

Ett världskrig planterades i nationalismens och imperialismens mylla

För Europas del var det långa 1800-talet en ovanligt fredlig epok. Efter Napoleonkrigen i början av 1800-talet utspelade sig inga stora och långvariga konflikter i Europa. Men den växande rivaliteten mellan Europas stormakter ledde i slutet av perioden till en uppkommen rädsla för angrepp och krig. Länderna kunde nu utnyttja sina industrier till att mobilisera enorma arméer. Det dröjde därefter inte länge förrän hela världen stod i brand. Vid den stora katastrofen 1914 övergick det jämförelsevis fredliga långa 1800-talet i en ny epok som ibland kallas världskrigens tid.


Litteratur:
Oredsson m.fl., I historiens spegelStudentlitteratur, 2001
Åke Holmberg, Vår världshistoria, Natut och Kultur, 1995
Gunnar Eriksson & Tore Frängsmyr, Idéhistoriens huvudlinjer
Wahlström & Widstrand, 1995
Text: Robert de Vries (red.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar